Mina förebilder är människor som följer sitt hjärta och skapar det de vill i världen – ofta genom ett eget företag, och alltid med hållbarhet, omsorg och självnäring som tydliga ledord. Men hur gör de för att inte bränna ut sig, för att hitta tillit, och för att ge sig själva det de behöver? Och var hittar de inspiration till att leva och skapa på det sätt de gör?
I min nya intervjuserie har jag träffat dessa människor för att fråga just det.
Och här – först ut – får du träffa Anna Lovind, som är skribent, redaktör, kursledare, och en kärleksblickande skönhetsskapare som inspirerat mig och min väg i flera år. Från sin timmerstuga i Dalarnas vilda natur driver hon sitt företag, och på sin blogg och på internationella webbplatser som Huffington Post och Annapurna Living skriver hon om vad som krävs för att leva ett lyckligt, uthålligt kreativt liv.
Jag är så stolt och glad att få möjlighet att dela den här intervjun med dig.
Så, låt mig få presentera:
Anna Lovind
Hur startar du din dag, Anna?
Jag älskar morgnar. Mitt favoritsätt att starta min dag på är att stiga upp tidigt och ägna en timme eller två åt skrivande och meditation, innan resten av familjen vaknar och dagen rullar igång. Men de senaste två åren, sen min yngsta dotter föddes, har det fått vara lite hur som helst med det. Vissa morgnar har jag haft en stund ifred, andra inte, och jag har gjort mitt bästa för att inte brottas med det.
Livet som småbarnsförälder följer sin egen kaotiska logik och förutsägbarhet är inte en del av bilden. Jag kan planera bäst jag vill, men om en av ungarna vaknar med feber så är den morgonen intecknad. Så enkelt är det. Det är reglerna för just denna period i mitt liv, men snart nog förändras även detta och jag får mina morgnar tillbaka. Allt i sinom tid.
Faktum är att barnen börjar bli så pass stora – och sova så pass stabilt – att jag ska göra ett försök att gå upp tidigare och skriva igen nu. Jag får återkomma med en rapport om hur det går!
Strukturerar du dina arbetsdagar på något särskilt sätt?
Det allra viktigaste för att mitt dagliga arbete ska flyta är dels att dagen innan gå igenom vad som ska göras nästa dag – så att jag kan kliva in i arbetet redo att sätta igång istället för att använda den första stunden åt att försöka organisera mig.
Och dels att ordna det jag ska göra under dagen i prioriteringsordning. Det viktigaste ska göras först. Och det viktigaste är inte nödvändigtvis detsamma som det som genererar pengar eller som andra förväntar sig ska göras. Det som är viktigast är det som gör största långsiktiga skillnaden – det som ligger närmast hjärtat, mitt eget och hjärtat i min verksamhet. Om jag är en skrivande människa och vill att skrivandet på ett eller annat sätt ska vara en del av mitt företag så ska skrivandet ligga väldigt högt upp på prioriteringslistan, vare sig jag försörjer mig på det eller inte. Om jag väntar tills jag är klar med allt det andra som ”måste” göras innan jag sätter mig ner och skriver så kommer jag inte skriva. Att göra-listan tar aldrig slut. Så enkelt är det.
Om jag inte har prioriteringsordningen klar för mig är det också väldigt lätt hänt att jag börjar tackla de lättaste punkterna på listan, de som jag snabbt kan ”få gjort”, så att jag sen kan stryka dem från listan. Tillfälligtvis känns det bra – titta vad produktiv jag är! – men på sikt har det väldigt jobbiga konsekvenser. Om jag aldrig kommer fram till de verkligt viktiga uppgifterna så kommer mina dagar fyllas av en massa oviktigt fixande, och det jag fyller mina dagar med är i slutändan det som utgör mitt liv. Så jag är väldigt noga numera vad jag lägger min tid och min uppmärksamhet på, både i mitt företag och i resten av mitt liv.
Något annat som är superviktigt för mig är att lämna gott om tomt utrymme i planeringen. Saker och ting går inte som planerat, nya saker tillkommer, livet kommer emellan, och om det inte finns utrymme för det i schemat så skapar det otroligt mycket stress.
De där tomma luckorna under dagen – även om det bara är en stund här och där – är min livsluft. Både planeringen och själen får en chans att hinna ikapp. Dessutom: den kreativa processen pågår lika mycket i mellanrummen, i det ostrukturerade, som i det aktiva arbetet. Så jag försöker se till att min struktur rymmer det ostrukturerade.
Har du några motton eller ledstjärnor i ditt arbete och skapande?
Inget stretande. Det är min religion och – numera – mitt sätt att leva och arbeta. Det har inte alltid varit så, jag har slitit och strävat och pressat ett helt liv, fram till dess att jag inte orkade längre och upptäckte att det inte bara är skadligt att streta utan också kontraproduktivt.
Det där hårdhänta drivet utgår från rädslan att om vi inte pressar så kommer vi inte få något gjort. Men numera vet jag att vi inte bara får mer gjort när vi är avslappnade och låter glädjen leda, vi gör också rätt saker. Pressen och stressen driver oss att ignorera signalerna inifrån. När vi blir fixerade vid ett visst mål och försakar allt för att ta oss dit, så är vi inte längre tillgängliga för vägledning i nuet. Vi är inte längre uppmärksamma och flexibla, och det gör att vi väldigt ofta hamnar vilse. Så brådskan gör oss ofta försenade, ironiskt nog.
Dessutom har jag märkt att oavsett hur jag pressar och stressar så väntar ingen varaktig tillfredställelse vid mållinjen. Vi vill tro att det gör det, att när vi väl nått dit så ska vi vila och fira och vara lyckliga. Men så kommer vi dit, stressade och desperata, och upptäcker att mållinjen flyttats. Det finns alltid mer att göra. Vi kommer aldrig fram. Det är ett hopplöst race och jag har lagt ner det för gott.
Numera är det processen som räknas för mig. Att älska vägen. Att korsa mållinjen numera är en fest och en särskild sorts tillfredsställelse, men jag skjuter inte upp lyckan och vilan till dess.
Jag tror att jag inte är ensam om att utmanas av att hitta en balans mellan självkärlek och produktivitet. Vad gör du när du märker att du gått in i att pressa dig själv ”för att hinna allt” trots att den lilla rösten inuti säger stopp och vill vila?
Den där pressen är väldigt närvarande i mitt liv fortfarande, jag känner den som en knut i magen eller en spänning i mina axlar eller som ett surrande av tankar i mitt huvud, men numera stannar det där. I praktiken har något skiftat i mig. Jag lever jag som jag lär: inget stretande.
Jag lanserade en onlinekurs i höstas, The Creative Doer. Ett stort bygge, det tog mig sex långa månader att skapa hela kursen och hemsidan och allt som hör därtill. Den allra sista veckan innan lansering var vansinnigt intensiv och jag hade en att göra-lista lång som en toarulle, men så kände jag mitt i allt ett starkt behov av att vila. Kroppen värkte och jag vet att det inte finns någon annan väg genom det än att vila. Så jag vilade.
Jag lade mig i sängen och ägnade en hel dag åt att titta på avsnitt av Poldark och lät resten vara.
Att lyssna på tankarna som surrar genom huvudet då är nästan underhållande. ”Du kommer aldrig att hinna! Det kommer bli kattpiss av alltihopa! Du har ju 25 deltagare som väntar på att kursen ska bli klar, du kan väl för fan inte ligga här och slöa nu!! Bara några dagar till, kom igen!!!” (Min inre pådrivare älskar utropstecken.)
Det är underhållande eftersom jag inte bryr mig om dem längre. Jag vet att det är rädslan som talar och jag håller den rädda delen av mig med lätta och varsamma händer genom stressen, men jag gör inte längre som hon säger. Det är ett betydligt vaknare och vuxnare medvetande som styr skutan nu, och den delen av mig har tillit. Det känns nästan magiskt att säga det, efter alla år då jag varit styrd av rädsla och stress. Men jag har tillit.
(Kursen blev för övrigt klar i tid. Trots – eller snarare tack vare! – min lediga dag.)
Hur gör du för att knyta an till tilliten; till att det du gör räcker, duger och är rätt saker?
Jag påminner mig själv om att jag inte är ensam i detta. Kreativt arbete är inget vi gör ensamma. Vi är kanaler. Vårt jobb är att göra oss tillgängliga för det som vill komma igenom och att kliva ur vägen när det kommer. Betydligt starkare krafter än oss själva är inblandade och jag märker att jag litar mer och mer på den kraften i mitt liv överhuvudtaget, inte bara i mitt arbete.
Kalla det kreativiteten, inspirationen, det gudomliga, livet, ditt högre jag, Gud, det spelar ingen roll. Jag märker om och om igen att den kraften bär. Jag märker att när jag lämnar över mitt arbete i händerna på detta större så blir det gjort på ett sätt som jag inte kan klara ensam. Och med ett flyt som inte liknar något annat. Det som ska göras blir gjort och resten faller bort.
Stressen och rädslan handlar så mycket om resultatet av vårt arbete. Att det inte ska leda dit vi vill, att vi inte ska ”lyckas”, att vi inte ska få det erkännande vi längtar efter, och ytterst sett att vi inte ska bli älskade (som vi är, utan prestationer), att vi på något vis ska trilla igenom maskorna och falla fritt.
Men grejen är att resultatet av vårt arbete har vi ingen som helst kontroll över. Vi kan inte styra hur det ska tas emot, om det ska generera framgång, om andra ska gilla det osv. Livet är inte i våra händer på det viset. Allt vi har är arbetet framför oss, just nu. Det är det enda som är ”vårt”, så jag lägger allt mitt fokus där och låter resultatet vara. I den enkla handlingen – att sluta försöka kontrollera resultatet av mitt arbete – finns en sån oerhörd frihet. Som en lång, ljuvlig utandning. Och det gör rum för lek och glädje. När rädslan styr finns inget utrymme för lek, och när leken försvinner så följer kreativiteten snart efter.
Så jag har tillit. Jag ber mina böner till livet, dagligen, och lämnar ifrån mig allt det som inte är i mina händer. Sen sätter jag igång och jobbar med det jag har framför mig.
Hur fyller du på och ger dig själv näring?
Jag vilar. Det är en konstart som jag fortfarande håller på att lära mig, och jag njuter intensivt av att upptäcka en mer avslappnad, långsammare version av mitt liv.
Jag skapar. För glädjes skull, inte för att generera resultat. (Jag skapar för att åstadkomma resultat också, men det ger inte samma sorts näring.)
Jag badar i mitt gjutjärnsbadkar, hett vatten och lavendelolja.
Jag eldar, dagligen den här årstiden, i våra två eldstäder. Det är något med elden som grundar mig så effektivt. Sot på mina händer, värmen, glöden. Jag älskar det.
Att vara ute. Efter 20 år i olika städer bor jag nu på en bergssluttning, högt över en stor sjö, med skogen i ryggen, och det här landskapet har blivit så mycket en del av mig att jag känner mig på något vis ur kontakt med allt om jag inte får vandra i det dagligen.
Att vara med mina älskade och mina närmaste vänner. Det där enkla, avskalade samtalet, speglingen, acceptansen, inspirationen. Det är helt ovärderligt.
Det talas ibland i termer av att företagande kan vara den främsta formen av andlig och personlig utveckling. Hur tänker du kring det?
För mig är det tveklöst så. Att starta och driva företag har varit den mest utmanande och lärorika resa jag gjort, förutom att bli mamma. Jag har lärt mig allt om mina gränser och begränsningar, jag har fått klart för mig var min passion finns och vad som är värt och inte värt att lägga energi på, och jag har varit tvungen att om och om igen släppa taget om hur jag trodde att det skulle vara för att istället ta emot det som är. Det har varit intensivt, förbannat jobbigt och helt underbart. Jag är en starkare och ödmjukare människa nu än jag var när jag började.
Det är en daglig utmaning att komma till det här rummet, det här skrivbordet, det här skrivandet och mötena med andra så helhjärtat och uppriktigt som jag någonsin kan. Att skala av och skala av, att ge mer och mer av mig själv och min röst, att bidra med något som är på riktigt (snarare än perfekt). Och att samtidigt hantera pengar, pappersarbete, leda arbetet och allt det andra praktiska. Det är en dans på flera plan samtidigt. Det är energiarbete och grovgöra, om vartannat. Jag älskar det.
Men det är bara att se sig om för att kunna konstatera att företagande inte direkt är likställt med andlig mognad. Det är ett val man behöver göra, att driva sitt företag med lika delar business smarts och hjärta (bara det ena eller det andra räcker inte). Man behöver hitta sätt att expandera och växa som inte sker på bekostnad av vare sig den egna hälsan eller världens resurser. Och att i de tusen små och stora dagliga besluten vara villig att välja med integritet och vänlighet. Då blir det en andlig resa.
Var har du hämtat kunskaper och inspiration till att driva företag på det sätt du gör?
Min starkaste drivkraft är att dela med mig av mig själv och den kunskap jag har på ett så autentiskt och kärleksfullt sätt som möjligt. Att känna djup, djup glädje i processen. För jag vet att när jag gör det, när det känns så i mig, då berör det andra som mest också. Då uppstår verklig kontakt, och den kontakten är det mest inspirerande jag vet. Det är själva pulsådern i mitt företag.
Att det sen har blivit i den form det har blivit, som ett onlineföretag, det handlar mycket om praktiska frågor för mig. Jag är introvert, en riktig ensamvarg och jag gillar att bestämma själv. Jag går igång på att driva mina egna visioner, inte andras. Jag vill styra själv vart jag bor (på landet!) och när och hur jag arbetar. Allt det där gör att det passar mig att vara egen företagare och nätbaserad.
Dessutom skriver jag ju på engelska och har deltagare från hela världen på mina kurser. Det skulle inte vara möjligt om jag inte drev företaget på just det här sättet. Jag älskar friheten det ger att bara behöva min dator för att göra mitt arbete. Nu sitter jag här på mitt berg med man barn och hus och är lycklig med det, men om jag ville skulle jag kunna flytta vart som helst i världen och fortsätta driva företaget.
Ytterst sätt handlar om det om självkännedom: vad som passar mig och ger mig ett långsiktigt hållbart liv. Utifrån den klarheten kan man sen ganska lätt hitta praktisk kunskap, inspirerande lärare och likasinnade.
Avslutningsvis, vilka är dina rekommendationer på läsning eller andra resurser för den som vill skapa mer hållbarhet i sitt skapande arbetsliv?
Åh, det finns så mycket fint att läsa och hämta näring ifrån. Här är några favoriter:
Fina böcker om kreativitet, entreprenörskap och andlighet:
Outrageous Openness, av Tosha Silver
Inspired and Unstoppable, av Tama Kieves
Steal Like an Artist och Show Your Work, av Austin Kleon
Desire Map, av Danielle LaPorte
Kvinnor som slår följe med vargarna, av Clarissa Pinkola Estees
Allt av Rumi :)
Underbara texter och resurser på dessa websidor:
annapurnaliving.com
hiroboga.com
marieforleo.com
baritessler.com
Min favoritpod:
Insights at the Edge, av Sounds True Publishing.
Anna Lovind är skribent, redaktör och kursledare.
På sin egen blogg och på internationella webbplatser som Huffington Post och Annapurna Living skriver hon om vad som krävs för att leva ett lyckligt, uthålligt kreativt liv.
I sin onlinekurs The Creative Doer, guidar hon kreativa drömmare att komma igång och komma vidare med sina drömprojekt, vare sig det är att skriva en bok eller starta ett företag. Då och då leker hon fram art prints tillsammans med vännen och illustratören Staffan Larsson, under namnet Happy Arty.
Anna bor i en gammal timmerstuga på en bergssluttning, där hon dricker mängder av te, tar hand om sin trädgård och sina barn, och skriver.
Läs mer om och av Anna på hennes hemsida.
